Jag har börjat inse att jag aldrig sett mig själv som sjuk. Trots att jag lidit av psykisk ohälsa hela livet. Det har alltid varit fel på mig. Jag har bara vart annorlunda. Konstig. Ett problem. Jag har varit fel. Men om jag har en sjukdom? Är det verkligen jag som är fel då? Eller är det sjukdomens symptom jag skyller på mig själv? Vet inte om det ens låter logiskt. Svårt att förklara hur jag känner och vad som är skillnaden. Det hade varit så mycket lättare om psykisk ohälsa varit lika accepterat som fysisk. 

 

Jag har svår recidiverande depression. Dvs återkommande depressioner som jag haft sen födsel troligtvis. Det är det som läkarna säger iaf. Jag har googlat och läst extremt mycket om depressioner och andra psykiska sjukdommar för att försöka förstå mig själv. För att jag alltid känt mig annorlunda. Aldrig passat in i världen. Aldrig hängt med. Alltid känt mig bortkommen. Malplacerad. I livet och på jorden. 

 

Jag har hatat mig själv för att jag inte varit tillräcklig. Skuldbelagt mig själv för alla gånger jag mått dåligt. Känt mig värdelös. Otillräcklig. Det finns ingen tid före. Det finns ingen tid där jag var frisk. Allt jag känner till är det ständiga mörkret inombords. Ångesten och dödstankarna. Periodsvis har livet varit mer hanterbart. Kanske har det vart mina friska perioder. Det ligger antagligen i min personlighet med, mörkret. Att jag dras till det på något sätt. Eller kanske mer att jag har en benägenhet till att å dåligt. En medfödd sårbarhet? Vad vet jag. 

 

Det jag vet nu är iaf att jag är i en djup svacka och har varit ett bra tag. Det här djupet vet jag inte hur jag ska ta mig ur. Jag vet inte hur jag ska komma upp till ytan för att få tillräckligt med luft. Jag överlever. Tar en dag i taget. Mår okej vissa dagar, inte okej andra. Jag pendlar mellan intensiv trötthet och en rastlöshet i hjärnan. Vissa stunder är jag bara så less på att må dåligt. Jag vill bli frisk och ha en fungerande vardag. Då blir jag så stressad att jag inte kan tänka klart. Hjärnan rusar. Sen kommer tröttheten. Då jag bara vll sova bort allting. Eller så är de bara grått och mörkt. Som ett djupt hål i bröstet där jag faller. Klamrar mig fast i väggarna för att inte tappa greppet helt. Vad är det för liv? 

 

Jag hoppas på framtiden. Lever för att det finns hjälp. Det är väntan som är jobbig. Känner mig usel som klagar så mycket. Men behöver få ur mig frustrationen över depressionen. Känslan av att vara fast i sig själv och inte veta vad som är jag och vad som är depressionen.

 

Nu ska jag vila resten av dagen. Vila bort tröttheten. Försöka göra något som jag tycker om.