Orden känns främmande nu, de som jag alltid kunnat lita på. Jag försöker hitta tillbaka till min inre röst, söker efter orden jag begravt där inom mig. Jag brukade vara bra på det, att uttrycka mig i skrift. Men jag slutade och slöt mig själv. Stängde in allting, byggde upp mina murar. Kanske är det när vi är som mest vilse vi kan hitta hem igen? 

 

Jag famlar i mörkret igen. Jag vet att det finns någonting annat på andra sidan den här gången. Något att kämpa mot. Men det är svårt att se det när mina ögon är dimmiga av svärtan inom mig. Jag försökte hålla uppe fasaden, fortsätta frammåt, bara lite till. Men lite till räckte inte hela vägen. Nu är jag här igen. Men inte fast. Aldrig fast. Tiden går även när den står stilla inom mig. Dagarna tar mig frammåt även om det känns som jag går bakåt. Jag vacklar inte längre på kanten, men jag kan inte heller hålla mig ovanför ytan hela tiden. 

 

Det finns en ocean av ovissheten. Osäkerheten. Jag förlitar mig på det enda jag vet om. Att det finns något ljus någonstans, att jag kommer hitta det igen. Kanske inte imorgon, kanske inte om en vecka. Men någon gång kommer jag känna den där känslan igen. Lättnaden. Vakna utan ångesten. Men tills dess, fortsätter jag att gå. Ett steg i taget. För det är det enda vi kan förlita oss på i natten, att en morgondag kommer. Att solen kommer gå upp igen även om himlen är svart nu. 

 

Luften känns främmande i mina lungor, tyngden i bröstet dränerar mig. Men jag kämpar inte emot längre. Jag väntar. Står ut. Låter skuldkänslorna vila, för inte valde jag det här? Inte var det jag som bad mörkret att omsluta mig? Men skammen, över att falla, den finns där. Skammen över att inte vara starkare än min egen ångest. Motstridigheten i att veta, att förstå, men ändå inte kunna se det. Ljuset. Mörkret. Den eviga kampen.